Vissa yrken och ja hela livsstilar verkar så tilltalande tycker jag. Konstnär till exempel. Det är ju inte något man jobbar med lite grand så där. Konstnär är man hela tiden. Alltid. Det i mångt och mycket en livsstil som jag har förstått saken. Man är liksom inte konstnär på deltid. Jag antar att samma sak gäller sysslor som bygger på en sann övertygelse. En präst eller till och med påven är ju alltid just präst och påve. För att vara präst måste man dela yrkets och arbetsgivarens värderingar även privat. En person som jobbar på IKEA däremot måste inte per definition tycka likadant som Ingvar Kamprad och företaget i alla upptänkliga frågor. En bilmekaniker måste inte älska bilar heller, kan man reparera bilar så räcker det alldeles utmärkt. Sedan finns det kanske mellanting. Jobbar man med vård bör man helst tycka om att hjälpa människor, en person som arbetar med exempelvis HLR utbildning bör ju helst anse att hjärtlungräddning är en bra och nödvändig grej. Fast det behöver ändå inte vara sjuksköterska eller vad det nu är dygnet runt.