Jag har alltid gillat lyft. Bänklyft, lönelyft eller pannlyft det spelar ingen roll egentligen. Bara något lyfts. Ofta och mycket om jag får bestämma. I konsekvensens namn gillar jag inte sänkningar och inte att bli riktigt totalsänkt heller. Jag står faktiskt inte ut med sådan över huvud taget, jag vill inte umgås med sänkta människor alls ifall jag undvika det. Frågan är förstås om jag vill umgås med lyfta person heller. Jag är faktiskt lite osäker på den saken. Jag tror att det kan bli en smula tjatigt i längden om jag ska vara helt ärligt hur fina de än är var för sig. Men så är det väl överlag, vissa saker kan man hantera i större mängder och över längre tidsrymder medan man tröttnar på andra saker relativt omgående. Det kan inte hjälpas. Jag är så sjukligt trött på vissa saker att jag är beredd att emigrera till något jobbigt land och bli getfarmare för att slippa otyget.

Jag tror att jag har blivit beroende av bingo på nätet för jag spenderar hela dagarna framför datorn och spelar bingo och det kan ske inte är så bra för jag får ju inget annat gjort och min lägenhet är väldigt ostädad just nu och det är direkt ett resultat av mitt bingospelande och jag skulle verkligen behöva ta en liten paus från datorn och ta ett tag med dammsugaren så att jag får det rent hemma hos mig för det är inte så roligt att gå runt i en smutsig lägenhet även om jag inte går sunt så mycket hemma hos mig eftersom jag mest sitter framför datorn men ändå. Jag måste ju gå på toaletten ibland eller laga mat i köket och det går ju inte så bra för jag har så mycket odiskad disk hemma hos mig så jag skulle behöva diska också men det är ju så himla tråkigt tycker jag.

Vissa yrken och ja hela livsstilar verkar så tilltalande tycker jag. Konstnär till exempel. Det är ju inte något man jobbar med lite grand så där. Konstnär är man hela tiden. Alltid. Det i mångt och mycket en livsstil som jag har förstått saken. Man är liksom inte konstnär på deltid. Jag antar att samma sak gäller sysslor som bygger på en sann övertygelse. En präst eller till och med påven är ju alltid just präst och påve. För att vara präst måste man dela yrkets och arbetsgivarens värderingar även privat. En person som jobbar på IKEA däremot måste inte per definition tycka likadant som Ingvar Kamprad och företaget i alla upptänkliga frågor. En bilmekaniker måste inte älska bilar heller, kan man reparera bilar så räcker det alldeles utmärkt. Sedan finns det kanske mellanting. Jobbar man med vård bör man helst tycka om att hjälpa människor, en person som arbetar med exempelvis HLR utbildning bör ju helst anse att hjärtlungräddning är en bra och nödvändig grej. Fast det behöver ändå inte vara sjuksköterska eller vad det nu är dygnet runt.